Jag kämpar, oo ja vad jag kämpar...
Känslorna kastar sig över mig, exploderar till mikro organismer som äter sig in i varje cell på kroppen och jag får en stor känsla av meningslöshet och jag vill bara ge upp. Varför ska jag behöva kämpa så jävla mycket för att få ett vanligt liv? Var jag verkligen så hemsk i mitt förra liv att jag förtjänar detta helvete, ja som du nu läser ser jag detta som ett helvete... Vad e det för mening med mitt liv? Betyder jag nått? För nån? Eller e jag bara EN I MÄNGDEN? Jag vet inte och det stör mig.
Sitter invirad i min nya filt o tittar mig runt i lägenheten. Där jag VISSTE att allt skulle bli så jävla bra, bara jag fick flytta dit. Hit. men e det bra då. Nää. Jag ligger inspärrad på psyk med LPT sen den 8/9-09. Visst min läkare säger att jag blivit bättre, men ska man känna sig redo att ge upp då. Känna att man e milli sekunder från att ta det där rakbladet som ligger i byrån och dra längs handlederna, se hur såret öppnar sig, hur huden delar sig, hur blodet väller fram. Jag tror inte det.
Ja mina vänner, det ÄR en fantasi jag har just nu och jag vet inte om den kommer bli verklighet ikväll. Just nu vet jag ingenting om allting. Det känns bara tomt. Svart. Tårarna tränger sig upp och ögonen fylls, rinner över och bildar fåror längs kinderna...
Poesi. Leka med orden. Låta orden leka.
Jag drömmer patetiska drömmar, som jag inte ens vill erkänna för mig själv att jag har. Men oo boy vad jag har de. Dem finns där, precis som de andra drömmarna.
Mina muskler vränger sig inuti mig, de stramar, knuffas o värker. Mobilen ringer och jag vill inte. NEEEJ SLUTA, låt mig vara. Jag har ont. Det gör så jävla ont. Bara för att jag håller på att sluta med benzo medicinerna. Kommer jag klara av detta? Det e ett HELVETE!!! Jag vill inte. Jag orkar inte...
Nu får orden sluta leka för nu ska jag ringa till avdelningen och sätta på mig min "jag-mår-jätte-bra-röst" och säga att allt e tipp topp.
Vilket det långt ifrån är...
Kämpa vännen! Du klarar det här!!! Du är värd att leva. Stor kram Anonym läsare
Vännen du kan inte ge upp nu.Du får inte ge upp.
Tänk för allt du har kämpat och slitit hårt
genom ångest,blod ,svett och tårar.
Tålamod. Allt kan inte vända på några dagar.
låt det ta den tid den tar, tappa bara inte hoppet. för den finns där.
Det finns så mycket att leva för, du har bara ännu inte upptäckt det.Din dag kommer, tro mig
för så stark som du är så klarar du detta.
Innerst inne med hela mitt hjärta säger jag att :
Jag tror inte att jag sett någon starkare än du.
Du har varit på botten,nära döden hur många gånger som helst,du har lyckats klättra upp en bit, fallit igen, ner och upp.
Men kolla du står upp fortfarande, och kämpar som få. Det kan kännas SKIT att må som du gör just nu, men håll fast kvar i det lilla som kan bli stort. Hoppet, jag vet att du har det inom dig som växer för varje dag !! GE INTE UPP, JAG TROR PÅ DIG..
bamsekram
