♥

Jag försöker desperat hitta min sida av poesi som jag brukar vara ganska duktig på att ta fram när jag mår för jävligt, men nu står det still, helt tomt av ord i huvudet...och det gör mig frustrerad.

Fick reda på att ssk Christoffer ska prata med mig "om ett par timmar" (nu har det gått 4 timmar), ang mitt X-tra Vak, om det ska kvarstå eller om de ska ta bort det. Suck, orka bry sig...

Har även fått reda på att msk Micke tar SIN bil på torsdag och åker med mig till Jysk, så jag får handla. TACK FÖR ATT DET FINNS SNÄLLA SJÄLAR KVAR PÅ DENNA JORD.

Och jag ryyyser när jag tänker på mitt "läkarsamtal" jag hade idag med Dr J. Det var bara hon och jag. Hon satte sig på stolen bredvid sängen och de kom tårarna. Bara sprutade fram allt jag känner, tänker, tycker. Vi gick in på behandlingsrummet och hon kollade på mina sår som gör så satans ont o bestämde att jag ska börja äta pencilin igen. Sen la hon armen om mig där jag satt hulkandes och gråtandes och hon sa "vad ska jag göra för att du ska förstå att vi inte hatar dig utan tycker om dig och att vi, JAG, tar dig och allt du säger på riktigt allvar"... Jag grät bara fram "jag vet inte, jag vet ingenting" och det kändes så konstigt att sitta lutandes mot ÖL arm, ungefär som om det var en person som stod mig VÄLDIGT nära, och bara låta tårana och snoret rinna... Det var en märklig känlsa vill jag lova. Hur som helst jag gick därifrån med löfte från henne att jag ska få vb medicin o pencilin på en gång. Hann till min säng o då kommer en personal in o sätter sig hos mig - X-vak var det ja...
Jag blir så trött. Det känns som all min kraft e borta.
Jag orkar inte vara trevlig mot patienterna här, jag stöter undan alla sakta men säkert känns det som.

Jag lär väl se vilka jag har kvar när allt detta blivit bättre. Det kommer ju betyda att det e några människor jag faktiskt kan lita på...

Och jag rös när jag läste orden i älsklingens sms "Jag lämnar dig aldrig".
Det om något betyder mycket.
Tycker såååå mycket om dig Fredrik ♥♥♥

Nu har vi precis ätit middag. Jag tvingar i mig maten fast jag egentligen inte har nån matlust. Och jag undrar. Ska det verkligen vara så här tufft. Om ett par veckor har jag varit här i 2 månader... Vill och kan inte inse att jag faktiskt mår för jävligt just nu och att det är värre än på väldigt länge. Jag blundar hellre för det.

Hela min värd är suddig.
_______________________________________________________________________________________________

HER SUICIDE

There was a little girl,
in a BIG world.
She spent here time,
hiding and running from the dark.

There was a young girl in a VERY BIG world.
She spent her time IN the dark.

There was a young woman in a deep black hole.
She spent here time cutting and burning herself to survive.

Locked up in a hospital,
she tried to live,
day by day.


Now,
the young woman is still fighting for her right to live.
Behind locked doors.
She wants to die,
her soul is already dead.

Here wounds cry for the grave,
will she be denide, Christ?
HER SUICIDE!

Are there any hope for this young woman?

(I don´t think so,
because the young woman is me)

SKRIVEN AV MIG DEN 3/10-08 DÅ JAG OXÅ VAR INLAGD...



LILLA SJÄLVMORDS FLICKA

Jo,
jag har faktiskt varit en liten flicka.
Men ÅNGESTEN
fick ett stadigt grepp om mig redan när jag var 1 år.
jo, jag minns

Åren gick, livrädd för varje ny dag.
Skolåren var hemska.
"Ont i magen" löd mina ord ofta.
(men orden borde ha varit ont i själen)
Grov mobbning. Rädd för allt.

Jag försvann där nånstans.
I ångesten och rädslan dog min själ.

Hatade mig själv, ville dö.
Jag hade gett upp.

16 årig tjej blev förälskad i rakbladen.
Och tack vare de kunde jag fortsätta överleva.
Andas.

Varje dag och natt, nya sår, mer blod.

INLÅST
BUP Danderyd och sen Magnus Huss ungdomsavdelning på KS.

Sedan dess har jag inte levt.
Bara överlevt.
Jag har varit och är långt borta. Inom mig.
Dit ingen kan komma.

Robotarna säger:
"Men Rebecka, du har ju kommit så långt. Du har så mycket styrka inom dig."

Ibland tittar jag fram från platsen inom mig
och då
kan jag ibland le,
ibland skratta.

Men robotarna ser inte mina ögon.
(tomma och svarta)

Nu har jag ingen kraft kvar...

...jag bara längtar till min grav.

- SKRIVEN SAMMA DAG SOM DEN ANDRA-

_____________________________________________________________________________________________

Jag undrar var jag är på väg. Är jag på väg mot graven jag själv har byggt på eller håller jag på att resa mig och lämna det arbetet bakom mig och satsa på nått sunt, på nått bra.

Jag hoppas det e det sist nämnda...