Tankar och funderingar...
Kommer mitt liv alltid se ut såhär? Finns det en framtid även för mig, utanför psykiatrin, utan det dåliga måendet?
Så många gånger kommer de tankarna och lika många gånger kommer känslan av hopplöshet. Känslan av att det är kört för mig...Känslan som säger att det kommer alltid se ut såhär i mitt liv, och att det livet inte kommer bli så långt...
Samtidigt försöker jag lyssna och tro på vad alla säger - läkare, familj, vänner sjukhuspersonal m.fl - att det kommer inte alltid se ut såhär för mig.
Jag kommer inte pendla mellan kolsvart och kritvitt hela mitt liv, jag kommer inte skära sönder mig under en panikångest attack, jag kommer inte åka in och ut på psyk hela tiden.
"Det enda jag vill är att få leva ett normalt liv, med jobb, vänner, partner och barn - och må bra!"
Är det verkligen för mycket begärt, undrar jag. Alla svarar samma sak: Nej, det är inte för mycket begärt och det är inte omöjligt att du kommer nå dit...
Men när kommer jag nå dit då? Handlar det om ytterligare 7 år eller mer eller mindre? Snälla, jag vill bara veta.
"ALLA HAR EN MENING MED SITT LIV, NÅNTING MAN SKA LÄRA SIG SJÄLV OCH/ELLER ANDRA"
Ja, jag köper det... men varför fortsätter jag ändå att tappa hoppet. Att tappa tron om att mitt liv är betydelsefullt?
Jag är väl bara en börda för samhället. För alla som betalar skatt (jag gör det också men ni förstår vad jag menar).
Sitter här i fotöljen nu, nyduschad. Jag har lyckats hålla mig vaken, men ändå är jag livrädd att jag inte kommer kunna somna sen...
Solen skiner in genom fönstret för molnen har äntligen börjat försvinna... Då känner jag hopp.
"Även bakom varje moln lyser solen" sa att patient till mig när jag satt och grät i soffan en eftermiddag under senaste inläggningen. "Det brukar min mamma alltid säga till mig" sa hon...
De orden värmde, och de fick mig att tänka. Tänka att det stämmer ju...
Men jag är ganska känd för att inte ha speciellt mycket tålamod. Vill jag nått, vill jag det NU - inte om 2 sekunder, inte om 3 dagar eller 1 år, nej utan NU. Envis är jag oxå, herregud jag är ju skorpion... Svår kombination det där...eller kanske e den bra... Vet inte. Ibland, eller väldigt ofta, känns det som ett krig inom mig, mellan alla mina "sidor" - svarta, vita, envisa m.fl... Kan tala om att det är jävligt tufft att leva med det...
OK, vad vill jag med de här orden? Jag vet faktiskt inte...Kände bara för att skriva av mig lite...
Och så vill jag verkligen att alla ska veta att jag kämpar med detta hela tiden, varje dag, månad in och månad ut, år efter år. Snart 7 år har jag kämpat... Så jag ber vänligt men bestämt att ingen ska komma och säga att jag inte försöker...
OCH JAG TYCKER INTE SYND OM MIG SJÄLV!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ta hand om varandra och era liv. Lyssna på ert hjärta, följ magkänslan - jag tror det är det man ska göra. Lyssna på sig själv och sin egen kropp och själ.
Jag ska iallafall försöka börja med det NU! Inte en sekund försent, eller hur...
"En dag ska jag må bra, en dag ska jag ha ett jobb jag trivs med, min egen familj som jag älskar och som älskar mig tillbaka. En dag ska jag ta mig ut ur mitt helvete."
Kommentarer
Trackback
