Mamma<3
Jag har många tankar om oss mamma. Om vår relation, om hur allt har blivit. Jag önskar så att jag hade kunnat göra dig stolt istället för att bli ett misslyckat psykfall... Jag vet att allt du gjort är ditt bästa och jag vet att du aldrig ville eller menade att såra mig. Men mamma, det har du gjort och det enda jag kan göra är att förlåta och gå vidare.
Men det e svårt, för nånstans inom mig drömmer jag om att vi en dag ska ha en sån där mamma-och-dotter-relation som alla andra har, dvs perfekt. Att man kan prata om allt o inget med varandra. Att man kan både vara barn o förälder men även vänner. Men jag tror jag börjar inse att det funkar inte så - och det svider i mitt hjärta mamma.
Jag vet att du har mått väldigt dåligt under hela min uppväxt, och som sagt - det du gjorde - gjorde du för du trodde det var bäst för mig. Och i många många avseenden är du en PERFEKT mamma. Men alla har vi våra fel och brister. Jag vet att din uppväxt inte heller var lätt, så jag anklagar dig inte...
Jag vill bara att du ska veta att jag försöker, kanske mer än vad du tror, att göra dig stolt. Men jag verkar bara misslyckas. Tex de senaste gångerna jag varit inlagd så e det enda du har frågat om är "när ska du bli utskriven" och det låter som om du inte förstår att jag faktiskt mår dåligt mamma. Jag har BEHÖVT vara inlagd. Varför vill du eller kan du inte se det. Det enda du verkar tänka på e "bara hon kommer ut så slipper jag skämmas" och jag förstår det mamma. Men för att vara helt ärlig så har det handlat om liv eller död de senaste gångerna jag varit inlagd.
Mitt liv eller min död. Kan du förstå mamma?
Jag vet inte, men jag hoppas det.
Och trots alla hårda ord och svek genom åren så älskar jag dig och har alltid gjort och kommer alltid göra. Vi har haft bra stunder också, det vet jag...
Och mamma jag lovar dig, här och nu, att jag ska inte sluta försöka göra dig stolt tills jag lyckas.
En dag ska jag lyckas mamma...
JAG ÄLSKAR DIG<3
Men det e svårt, för nånstans inom mig drömmer jag om att vi en dag ska ha en sån där mamma-och-dotter-relation som alla andra har, dvs perfekt. Att man kan prata om allt o inget med varandra. Att man kan både vara barn o förälder men även vänner. Men jag tror jag börjar inse att det funkar inte så - och det svider i mitt hjärta mamma.
Jag vet att du har mått väldigt dåligt under hela min uppväxt, och som sagt - det du gjorde - gjorde du för du trodde det var bäst för mig. Och i många många avseenden är du en PERFEKT mamma. Men alla har vi våra fel och brister. Jag vet att din uppväxt inte heller var lätt, så jag anklagar dig inte...
Jag vill bara att du ska veta att jag försöker, kanske mer än vad du tror, att göra dig stolt. Men jag verkar bara misslyckas. Tex de senaste gångerna jag varit inlagd så e det enda du har frågat om är "när ska du bli utskriven" och det låter som om du inte förstår att jag faktiskt mår dåligt mamma. Jag har BEHÖVT vara inlagd. Varför vill du eller kan du inte se det. Det enda du verkar tänka på e "bara hon kommer ut så slipper jag skämmas" och jag förstår det mamma. Men för att vara helt ärlig så har det handlat om liv eller död de senaste gångerna jag varit inlagd.
Mitt liv eller min död. Kan du förstå mamma?
Jag vet inte, men jag hoppas det.
Och trots alla hårda ord och svek genom åren så älskar jag dig och har alltid gjort och kommer alltid göra. Vi har haft bra stunder också, det vet jag...
Och mamma jag lovar dig, här och nu, att jag ska inte sluta försöka göra dig stolt tills jag lyckas.
En dag ska jag lyckas mamma...
JAG ÄLSKAR DIG<3
Kommentarer
Trackback
