♥

tittar jag på YouTube just nu.

" Ja, i början av min MÅ-DÅLIGT-RESA som började när jag var ca 15 men jag började inte VISA det utåt för andra människor förrän jag precis hade fyllt 17 år...Det var då jag började skära mig. Eller man kanske ska säga rispa. Jag gjorde det med allt jag kunde hitta, saxar, nålar - men ganska fort började jag med kniv och rakblad. Jag började gå o prata med kuratorn på skolan. Jag berättade om hur dåligt jag mådde och att jag skar mig. Det var även då jag hittade min själsvän, min svenska lärare, som skulle komma att hjälpa mig MYCKET! Det slutade med att jag endast åkte till skolan för att skära mig o prata med min lärare/kurator eller skolsyster som även fick plåstra om mig OFTA!
MIn lärare R ägnade sina raster åt att leta upp mig och ofta eller nästan alltid hittade hon mig sittandes i ett hörn med sönderskurna armar. Hon sa varje gång att "det där behöver du kanske sy" men jag skakade bara på huvudet. Hon gick med mig till toaletten o tvättade mina sår. Det blev bara värre och värre. Jag stannade i skolan tills min lärare åkte hem vilket var runt 17-17.30, jag sa till mamma att vi hade fått längre schema osv...JAG VILLE VERKLIGEN INTE ÅKA HEM!
En dag så kände jag bara "jag klarar inte att åka hem idag" så R sa att jag kunde få följa med henne hem o sova där. Jag grät hysteriskt eftersom jag visste att jag var TVUNGEN att ringa mamma o säga att jag inte kommer hem ikväll.

Och jag kommer ihåg det samtalet som om det var igår.

Jag satt i R:s lärarrum på golvet med telefonen i knät. Tog ett djup andetag o slog nummret hem.

Jag sa till mamma med darrande röst. "Jag mår inte så bra just nu så jag sover hemma hos R"
Mamma började genast SKRIKA OCH SKÄLLA och säga saker som "jasså DU MÅR INTE BRA O DÅ BARA LÄMNAR DU ALLT, DU KOMMER HEM FATTAR DU DET. Ja hon fortsatte att skrika, jag kommer ihåg att jag höll luren långt ifrån örat för att hon skrek så högt och R stod säkert 2 meter därifrån och hon HÖRDE VARTENDA ORD MAMMA SKREK. R tittade på mig där jag satt med tårarna strömmande ner för kinderna och skakade bara på huvudet.
Det slutade med att jag ALDRIG MER KOM HEM!!!
Jag bestämmde mig då. Jag klarar inte detta mer.
Så jag följde med R hem o på vägen köpte hon en pizza till mig, hon sa till sin sambo "Jag måste se till att den här damen får i sig nått att äta". Jag hade berättat för henne att jag försökte att inte äta eller äta så lite som möjligt...
Efter ca 2 timmar hade jag lyckats få i mig nästan halva pizzan, jag klarade inget mer, jag hade SÅN ÅNGEST OCH SÅDANA SKULDKÄNSLOR!

Resten e bara en cirkus. Både hos R i en vecka, sen hade soc hittat ett jour hem till mig där jag bodde exakt 3 veckor innan jag blev INLAGD PÅ DANDERYDS BARN-OCH UNGDOMS PSYK!
Tror jag var där i drygt en vecka, sen fick jag komma till en avdelning som hette Magnus Huss på Karolinska med orden "DET ÄR FÖR DE SOM BEHÖVER STANNA LÄNGRE"!
Jag fortsatte skära mig dagligen.... Men det var även där på KS som jag började TÄNKA PÅ MITT MAT INTAG PÅ ALLVAR!
Kanske var det för att 2 av tjejerna där var anorektiker. Kommer ihåg den ena, M, hon var bara 13 år o hon hade fått göra upp ett matschema med läkaren. Och det hon skulle äta var 2 mackor vitt bröd med ost. Jag kommer ihåg när vi satt vid matbordet och personalen delade upp hennes mackor i 4 DELAR! Och såä fort hon hade ätit upp de, vilket säkert tog 2 timmar, fick hon panik ångest o började springa, skrika och hyperventilera. Personalen fick ALLTID HÅLLA FAST HENNE. Och jag kommer ihåg medicin koppen med theralen droppar hon alltid fick innan varje måltid.
Det var även där jag träffade en jätte snäll tjej som hette Lena.
Vi började umgås dagligen, vi spelade kalaha och vi pratade om allting mellan himmel och jord.
Men det vi gjorde mest var att GÅ RUNT PINGIS BORDET I TIMMAR!!!!
Hon påverkade mig nog rätt så mycket...Hon sa att hon ville bli smal...och genast så kände jag "herregud, om hon INTE e smal, då måste ju jag vara KING KONG". Då vägde jag ca 85 kg.
Jag vet att enligt BMI så var jag gravt överviktig redan då, men nu när jag tittar på kort så tycker jag att jag hade FIN KROPP! Kommer ihåg att jag hade storlek 44/46 i kläder....

Hursomhelst, jag stannade på den avdelniingen nästan exakt i 2 månader.

Sen fick jag flytta till mitt första familje hem.

Och det var då JAG BÖRJADE SVÄLTA MIG PÅ RIKTIGT!

Jag vägrade ÖPPET att äta. Det kändes som att det var det enda jag kunde kontrollera då eftersom pappan i familjen hade bestämmt att de INTE SKULLE LÄMNA MIG ENSAM ALLS SÅ ATT JAG INTE SKULLE KUNNA SKÄRA MIG!

Jag rasade i vikt - snabbt. Både pga av att jag inte åt eller åt VÄLDIGT LITE + att de hade en stooor bondgård med 30 hästar, kor, grisar och får så det VAR ALLTID NÅTT FYSISKT MAN VAR TVUNGEN ATT GÖRA!!!

En kväll kommer jag ihåg att jag satt på min säng o skrev i min dagbok som varje kväll. Jag tog fram rakbladet och skar in på insidan av vaden "DÖD TYST". Ärren efter de har bleknat men på sommaren kan jag fortfarnade se orden -klart och tydligt.

Tror inte det var så många kvällar senare som jag gjorde mitt 1:a "allvarliga" självmordsförsök.
Tog en stor överdos och hamnade på barnpsyk igen.
Där berättade mamman o pappan naturligtvis även om mitt mat beteende, och att jag hade gått ner så mycket i vikt så fort.
Jag kommer ihåg att jag fick berätta för läkaren hur jag kände när det gällde mat osv.
Hon skakade bara på huvudet och sa "Du har anorexia"
Jag kommer ihåg att jag tänkte "Men va faaan jag kan ju inte ha det, jag väger ju för faan som en karl. Jag väger ju 70 jävla kilo"

Ja resten orkar jag inte ta.

Men jag brukar tänka på detta en hel del. Att en läkare faktiskt har sagt till mig att JAG HAR ANOREXIA!
Jag menar idag - idag är jag gravt överviktig och då menar jag det. Jag har inte vägt mig på nästan ett halvår. Så jag vet inte EXAKT vad jag väger, men det e på TOK FÖR MYCKET!

Jag vet däremot min storlek i kläder...och...ja det e INTE KUL!

Nu ÖNSKAR JAG ATT JAG HADE SAMMA TÅLAMOD SOM JAG HADE DÅ.
ATT KUNNA HA KONTROLLEN ATT INTE ÄTA ELLER ATT SPY UPP DET MAN HAR ÄTIT!
JAG SKULLE GÖRA VAD SOM HELST FÖR ATT KLARA AV DET IGEN.
VARFÖR?
JO FÖR DÅ HADE JAG KONTROLL - ÖVER NÅNTING.

Under alla dessa år har det hänt fleeera gånger att jag har hamnat i "svält eller spy vardagen" igen men det har ALLTID SLUTAT MED ATT JAG HAR GJORT SJÄLVMORDSFÖRSÖK o blivit LPT:AD osv...

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vad jag håller på med.
(ja jag har till en viss del börjat med detta igen)

OCH JAG BLIR LIVRÄDD!
När jag tittar på de där filmklippen och jag känner "JAG VILL VARA SÅ"!
Det har sån stor eftekt på mig...

Grejjen e den att om jag skulle gå ner till en hälsosam vikt skulle jag behöva gå ner ca 60-70 kg.
JA SÅ ÖVERVIKTIG E JAG!

Jag blir sååå ARG OCH LESSEN NÄR SMALA MÄNNISKOR SÄGER "TITTA VAD TJOCK JAG ÄR" eller "JAG SKULLE VILJA GÅ NER 3 KILO, JAG E SÅÅÅ FET"

HALLÅÅÅÅ KOM TILLBAKA NÄR DU HAR 70 KILOS ÖVERVIKT!
DÅ KAN MAN BÖRJA KLAGA!

(men jag dömmer ingen. jag förstår. kanske mer än de flesta)

I´M DYING TO BE ANOREXIC


My Thinsporation?