♥

Ett år har passerat fort. För exakt ett år sedan var jag tvångs inlagd sen den 22 februari. Då råkade min lilla ängel ut för en olycka som ledde till att jag var tvungen att fatta det HEMSKA beslutet att släcka hennes liv.

Kl 14 hade jag fått tid hos veterinären. En personal från avd följde med i taxin och först åkte vi hem till min kompis för att hämta Nellie. Detta var första (och sista) gången jag såg henne efter att jag blivit inlagd och efter hennes olycka. Jag visste att hon hade gips på tassen men den katt jag mötte i hallen var inte min katt...

Ögonen var blanka och tomma, hela hennes ben var gipsat och det satt åt starmt och hårt, det såg allt annat än naturligt och skönt ut. Hon gav ifrån sig ett litet "mjao" när jag närmade mig henne och för första gången drabbades jag plötsligt av rädsla för den katten som jag nu skulle lyfta in i buren. DETTA VAR INTE MIN NELLIE!

I hela resan i taxin på väg så filmade jag henne och vi pratade, jag bad om förlåtesle och förbannade allting jag såg längs vägen.

Väl framme satte vi oss och väntade, tårarna strömmade ner för mina kinder. Veterinären förde oss till ett litet rum, det var 2 värmeljus tända i fönstret och på undersökningsbordet låg en mjuk, mörkblå ruggig filt. Där skulle min bäbis ta sitt sista andetag...

Veterinären lämnade oss i fred för att kunna få några sista minuter med henne. Skötaren som var med mig fick agera fotograf, hon tog massor med bilder på mig och min lilla flikka. Man ser tydligt hur ledsen jag var och på vissa kort ser man även tårarna.

Sen var det dags. Veterinären förklarade hur det skulle gå till. "Du ska nog titta bort nu när vi ger henne sprutan för det kan se obehagligt ut" sa hon. Jag vände mig om och hörde hur min ängel skrek till av smärta. NEEEEEEEJ skrek jag rakt ut mellan tårarna.

Sen la de Nellie tillrätta på filten, sänkte bordet så jag kunde sitta och klappa henne och vara nära henne. en kvarten som följde var hemsk. Jag såg och kände hur hon kämpade, hur hon stretade i mot. Hon var ju livet själv - såklart hon inte ville acceptera döden. När det gått 15 minuter kom veterinären in igen och nu var jag så trött - både fysisk och mentalt och jag skrek: "Hon andas fortfarande, snälla gör slut på hennes lidande." Veterinären och skötaren lyssnade på hennes hjärta och det slog fortfarande. Jag viskade hela tiden hur mycket jag älskade henne, hur tacksam jag var att hon hade blivit min katt och att hon inte skulle vara rädd. Jag bad oxå om förlåtelse för det jag gjorde mot henne. Efter endast någon minut efter den 3:e sprutan satte veterinären åter igen stetoskopet emot hennes bröst och kl 14.29 slog hennes hjärta sitt sista slag.

Tårarna stömmade och jag kände då att jag kommer aldrig kunna sluta gråta. Jag fick en tid efteråt med henne. Hon låg där - DÖD, jag kunde inte fatta. Min lilla tjej som varit så full av liv, var nu alldeles tom.

Efter ett tag var vi tvungna att lämna henne och jag drabbades av världens skuldkänslor. Vid receptionen frågade jag om de LOOOVADE att ta hand om henne så att hon INTE skulle ligga och ruttna och bli bortglömd. De gav mig sina ord på det. Jag tittade in en sista gång genom det lilla runda glasföntret i dörren och viskade :HEJ DÅ!

Den första låt som spelades upp i taxin på väg tillbaka till sjukhuset var Knock knock knocking on heavens door, det kändes hemskt. Jag ville inte bli påmind om det jag precis gått igenom men ändå fann jag någon tröst i orden i den sången och det kändes som om det var Nellies sätt att tala om att hon kommit fram ordentligt och att hon hade förlåtit mig...

1 år har gått exakt i dag och när jag skriver detta bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag kan inte fatta att det har gått ett år redan. 1 år.

Men det är så, livet går vidare vare sig man vill eller ej. Minnet av Nellie lever vidare i mig och hennes syster Nova. Jag och Nova har fått en mycket tajtare relation, vi har kommit varandra mycket nära efter det som hände, det är fint. Men jag saknar Nellie.





REST IN PEACE

Nellie Kitty

26/5-2008 - 10/3-2009


Mamma och syster ÄLSKAR DIG!! ♥♥♥