Hjälp mig
E lixom lite svårt att ta bra bilder när nån sitter o glor på en hela tiden...
Just nu känns det sådär härligt pirrigt i magen, varför?
För att jag e glad??
Kan jag vara glad när jag sitter här med x-tra vak o lpt på den hårda jävla sjukhus sängen??? Undrar d jag.
Känner dock även av den välbekanta klumpen i halsen av tårar o ångest. Vill bara skrika ut min smärta, kasta saker i golvet, skära upp armarna o dö tusen ggr om - men d går ju inte, eller?
Vad ska JAG göra för att få detta att ändra sig? Kan jag göra nått? Eller måste jag bara överlåta allt till personalen? Orkar jag ta tag i nått just nu? Nää d gör jag inte - där e svaret.
Snälla låt personalen hjälpa mig den här gången, låt de se den iskalla ångest o dödslängtan som speglas i mina ögon, låt de tro på mina få ord. LÅT DE HJÄLPA MIG en gång för alla.
Låt de se min rädsla för mig själv och mina handlingar, låt de se allt det dåliga men även det lilla som e bra.
Ja det finns saker som jag fortfarande tycker om periodvis (så helt kört e det väl inte?)
_______________________________________________________________________________________________
Orden finns men fastnar i halsen.
Halsen hejdar mina skrik.
Skriken inom mig gör mig iskall.
Kylan inom mig gör mig rädd.
Rädslan förlamar min kropp.
Kroppen säger ändå kämpa.
VAD SKA JAG DÅ KÄMPA FÖR?
Livet såklart?!
Livrädd för att leva - rädd för att dö
(hur ska balansgången vara där då)
Kommentarer
Trackback
