Det händer saker - med mig, med mitt liv - till det bättre?
Vart ska jag börja?
När jag låg inne nu senast hände det massa positiva saker oxå - inte bara negativa. Har fått kontakt med en hel del underbara människor.
Jag köpte en Laptop o tack vare d blev jag aktiv på facebook o där här jag träffat en hel del människor som jag tänkt mycket på. En av de är Annika.
Vi lärde känna varandra via kyrkan här i Botkyrka. Vi var bla söndagsskole ledare tillsammans när jag var 15,16 år.
Hon var hos mig i lördags - första gången vi träffades efter alla dessa 6 år. Tydligen så visste hon att jag hade flyttat till foster familj när jag var 17 år men sen tappade vi kontakten. Jag bjöd henne på middag o vi tittade på film. Jag försökte berätta kort o inte allt för mycket om mina gångna år...Jag ville berätta - men inte för mycket i rädsla för att skrämma i väg henne. Hursomhelst vi hade trevligt och nu ser det ut som att vi ska åka på kryssning den 26/4. Vad hände? Förtjänar jag detta?
Jag har även fått reda på att jag antagligen kommer få vänta tills hösten innan jag kan börja på MBT-terapin, vilket fick mig att bli jätte arg o lessen. Men som det ser ut nu kommer jag börja praktisera på en second hand butik här i närheten, typ 2 ggr i veckan till att börja med. "Du får inte ta det för hårt i början Rebecka" säger alla till mig när jag säger att jag vill vara där fler dagar/vecka. Jag vet inte men jag tror jag ska lyssna på de.
Min ekonomiska situation ser hemsk ut. Och NEJ det blev ju inte bättre när jag köpte laptopen (på avbetalning)...Flera sjukhusräkningar har gått till inkasso och jag bara väntar på att få ett välkomst brev från kronofogden. Det har ju inte blivit lättare efter det som hände Nellie heller. 9000 kr har jag i skuld till Marie, eller 8800 - betalade henne 200 kr nu denna månad. Men om jag ska vara ärlig så känns det som om jag orkar inte bry mig. Eller jo det gör jag, jag håller på att få hjälp från olika håll men allt tar ju sån jävla lång tid...
Och jag har börjat med LCHF igen, eller försöker hålla mig till den kosten så mycket det går. Det känns faktiskt skönt.
Jag saknar Nellie jätte mycket men det känns som om Nova och jag har kommit varandra lite närmare nu. Hon verkar lite nere. Men jag gosar mycket med henne och jag har tom köpt ett rosa koppel o sele ihopp om att hon och jag ska börja gå ut när våren närmar sig nu. Det här med att skaffa en ny katt får vänta ett tag känner jag. Nova behöver all min uppmärksamhet nu och hon ska få den. Jag menar hon har ju oxå varit med om en jobbig resa...min lilla skatt.
Och i lördags efter att Annika varit hos mig sprang jag upp till Marie som hade Ing-Marie på besök. Det slutade med att jag o Ing-Marie gick på puben där vi träffade 2 killar som vi hade väldigt, ehhum, trevligt med - eller inte.
Och jag har sovit huuur mycket som helst efter den kvällen. Somnade i soffan efter att Ing-Marie åkt hem kl 14 ca. Vaknade kl 22.30 o tänkte huuur faan ska jag kunna somna nu då. 40 minuter senare sover jag som en stock och vaknar kl 14.30 idag - yihoo.
Och det här med att tiden har ställts om har ju inte hjälpt kan jag ju säga. Så här sitter jag nu, kl 00.34 - men för mig e den 23.34.
Ja ja. Jag kanske inte får sova inatt men jag tänker inte låta det förstöra nått... Imorrn kommer Susanna kl 10.00. Så jag lär ju komma upp iaf. Och då kanske jag sover bättre imorgon natt. Ja jag har vänt på dygnet på ett sätt.
Hursomhelst, det känns som om saker börjar hända med mig och mitt liv. Kanske var den här inläggningen ett "wake up call" - det som jag har väntat på så länge. Men jag säger inte att jag inte kommer bli inlagd igen, jag säger inte att jag aldrig mer kommer skada mig själv igen - istället säger jag "det kommer nog hända igen" och det e stort för mig - att jag erkänner det för mig själv. Och innan det händer igen ska jag försöka njuta av det jag faktiskt har. För jag har mycket positiva saker i mitt liv (även fast jag har många negativa oxå) och det e de jag ska försöka ta vara på. Men framför allt - jag ska försöka ta hand om mig själv. Jag ska försöka må så bra jag kan. För det e först nu jag kan börja skymta ett liv - ett liv utan blod, bältesängar, LPT, psyk och allt det som faktiskt "varit jag" under så många år. Jag kan se en skymt av Rebecka som mår bra. Och har ett normalt men underbart liv...
När jag låg inne nu senast hände det massa positiva saker oxå - inte bara negativa. Har fått kontakt med en hel del underbara människor.
Jag köpte en Laptop o tack vare d blev jag aktiv på facebook o där här jag träffat en hel del människor som jag tänkt mycket på. En av de är Annika.
Vi lärde känna varandra via kyrkan här i Botkyrka. Vi var bla söndagsskole ledare tillsammans när jag var 15,16 år.
Hon var hos mig i lördags - första gången vi träffades efter alla dessa 6 år. Tydligen så visste hon att jag hade flyttat till foster familj när jag var 17 år men sen tappade vi kontakten. Jag bjöd henne på middag o vi tittade på film. Jag försökte berätta kort o inte allt för mycket om mina gångna år...Jag ville berätta - men inte för mycket i rädsla för att skrämma i väg henne. Hursomhelst vi hade trevligt och nu ser det ut som att vi ska åka på kryssning den 26/4. Vad hände? Förtjänar jag detta?
Jag har även fått reda på att jag antagligen kommer få vänta tills hösten innan jag kan börja på MBT-terapin, vilket fick mig att bli jätte arg o lessen. Men som det ser ut nu kommer jag börja praktisera på en second hand butik här i närheten, typ 2 ggr i veckan till att börja med. "Du får inte ta det för hårt i början Rebecka" säger alla till mig när jag säger att jag vill vara där fler dagar/vecka. Jag vet inte men jag tror jag ska lyssna på de.
Min ekonomiska situation ser hemsk ut. Och NEJ det blev ju inte bättre när jag köpte laptopen (på avbetalning)...Flera sjukhusräkningar har gått till inkasso och jag bara väntar på att få ett välkomst brev från kronofogden. Det har ju inte blivit lättare efter det som hände Nellie heller. 9000 kr har jag i skuld till Marie, eller 8800 - betalade henne 200 kr nu denna månad. Men om jag ska vara ärlig så känns det som om jag orkar inte bry mig. Eller jo det gör jag, jag håller på att få hjälp från olika håll men allt tar ju sån jävla lång tid...
Och jag har börjat med LCHF igen, eller försöker hålla mig till den kosten så mycket det går. Det känns faktiskt skönt.
Jag saknar Nellie jätte mycket men det känns som om Nova och jag har kommit varandra lite närmare nu. Hon verkar lite nere. Men jag gosar mycket med henne och jag har tom köpt ett rosa koppel o sele ihopp om att hon och jag ska börja gå ut när våren närmar sig nu. Det här med att skaffa en ny katt får vänta ett tag känner jag. Nova behöver all min uppmärksamhet nu och hon ska få den. Jag menar hon har ju oxå varit med om en jobbig resa...min lilla skatt.
Och i lördags efter att Annika varit hos mig sprang jag upp till Marie som hade Ing-Marie på besök. Det slutade med att jag o Ing-Marie gick på puben där vi träffade 2 killar som vi hade väldigt, ehhum, trevligt med - eller inte.
Och jag har sovit huuur mycket som helst efter den kvällen. Somnade i soffan efter att Ing-Marie åkt hem kl 14 ca. Vaknade kl 22.30 o tänkte huuur faan ska jag kunna somna nu då. 40 minuter senare sover jag som en stock och vaknar kl 14.30 idag - yihoo.
Och det här med att tiden har ställts om har ju inte hjälpt kan jag ju säga. Så här sitter jag nu, kl 00.34 - men för mig e den 23.34.
Ja ja. Jag kanske inte får sova inatt men jag tänker inte låta det förstöra nått... Imorrn kommer Susanna kl 10.00. Så jag lär ju komma upp iaf. Och då kanske jag sover bättre imorgon natt. Ja jag har vänt på dygnet på ett sätt.
Hursomhelst, det känns som om saker börjar hända med mig och mitt liv. Kanske var den här inläggningen ett "wake up call" - det som jag har väntat på så länge. Men jag säger inte att jag inte kommer bli inlagd igen, jag säger inte att jag aldrig mer kommer skada mig själv igen - istället säger jag "det kommer nog hända igen" och det e stort för mig - att jag erkänner det för mig själv. Och innan det händer igen ska jag försöka njuta av det jag faktiskt har. För jag har mycket positiva saker i mitt liv (även fast jag har många negativa oxå) och det e de jag ska försöka ta vara på. Men framför allt - jag ska försöka ta hand om mig själv. Jag ska försöka må så bra jag kan. För det e först nu jag kan börja skymta ett liv - ett liv utan blod, bältesängar, LPT, psyk och allt det som faktiskt "varit jag" under så många år. Jag kan se en skymt av Rebecka som mår bra. Och har ett normalt men underbart liv...
Kommentarer
Postat av: Annika
Klart att du förtjänar att åka på kryssning och ha latjolajbans =) Vi ska ha skit kul, samt ta igen de år vi inte har umgåts ;) Party =D
Trackback
