♥

Jag vet inte, så mycket blandade känslor om så mycket - som vanligt.

Mycket döden självmords tankar...

Funderar på olika sätt, det här med att ställa/hoppa framför tåg - säkert 99% chans att man dör. Men HUR VÅGAR MAN TA STEGET?
Tänkte på det igår när jag gick till jobbet, det e en uppförbacke där som svänger lite, och precis när jag går där kommer en lastbil - det känns som den e påväg rakt emot mig, och jag kan inte låta bli att föreställa mig att det e ett tåg som kommer - plötsligt kör den förbi mig, även om den verkligen inte kör så fort som en tåg, så blåser det en stark vind pust på mig, och jag ryser...kalla kårar längs min ryggrad... HUR VÅGAR MAN TA STEGET OCH STÄLLA SIG FRAMFÖR ETT FRAMRUSANDE TÅG? Har kommit fram till att gör man det VILL man verkligen dö. Så brutalt...

Tänker på den 24 november förra året...Jag skulle dö då. Skulle bli påkörd av tunnelbanan. Jag var så fruktansvärt ledsen... Den person jag älskar mest sårade mig nått så hemskt mycket.

Nu lägger jag ut det jag skrev om vad som hände den kvällen, har bara lagt ut det på en annan sida - men nu lägger jag även ut det här:

"När Döden Höll Min Hand"  skriven den 26/11-2008

(Hur nära självmord jag var igår...Mycket har berättats till mig men dock inte allt, och liiite minns jag själv.)

Allt började för några veckor sen. Jag o min syster blev osams över en sån töntig grej o för en gångs skull tänkte jag att:Nää nu får hon fanimej förstå att även andra har känslor och jag blev väldigt lessen o sårad av det hon gjorde. Men inget hände heller, som väntat.

Så igår hade jag tid hos min psykolog kl 15.30.
Jag skulle åka tidigare för jag skulle fixa med några brev osv.
Så gick jag in på BDB o där har hon då skrivit en massa saker om mig som INTE STÄMMER FÖR FEM ÖRE:

"Du är en jävla alkolist, du kan lika gärna knarka ihjäl dig...
...du kan lika gärna äta ihjäl dig så du blir fetare än mamma..."
Ja d va lite av vad hon hade skrivit.
Där small det för mig, jag föll över kanten o tappade kontrollen helt.
I ren frustration o ångest skrev jag ett blogginlägg, där jag sa upp kontakten med henne och därmed oxå med mamma.
"Jag är så jävla besviken" löd en av mina meningar.

Så jag gick o fixade breven o allt det där. Sen åkte jag till Hallunda, tänkte vänta där tills jag skulle till psykologen, vilket var ca 1 timme kvar... Kom dit o då fick jag bara en sak i huvudet.

JAG VILL DÖ. JAG MÅSTE DÖ!

Och jag visste precis vad jag skulle göra oxå. Som jag nog nämde i dagboken här innan visste jag att dörren ner till tunnelbane spåret var öppet.
Så.
Men först gick jag o köpte en flaska Absolut Vodka, den lilla för 129 kr, hade inte råd med den större.

Kommer sen ihåg hur jag försökte hitta nått ställe där jag kunde hälla över den o energi drycken jag köpt utan att nån såg mig. Mig jag tror inte jag lyckades så bra.

Sen blev allt svart.

Plötsligt är jag inne hos psykologen o jag häller desperat i mig det sista i flaskan. Och jag gråter och jag hör nåns röst, och till sist förstår jag att det är min jag hör.

Plötsligt sitter jag i en bil med min förra kp därifrån o nån man.

De tog mig till akutjouren på Hs.
Jag fick blåsa i en sån där grej där och jag kommer ihåg hur jag skrek att det e ju nå fel på den där jävla apparaten.
Den visade 1,29 promille...
HA HA!

Sen fick jag vänta...jag minns hur jag började höra spökena säga saker till mig. Att jag måste dö, skada mig. Jag vet inte hur många ggr jag gick o sa att JAG MÅSTE FÅ RÖKA. Det fick jag inte. Det slutade med att jag tände en cigg i rummet där jag satt, precis under brandvarnaren...Jag skulle precis trycka glöden mot huden då nån rycker den i från mig.

FAN I HELVETE JAG MÅSTE JU FÅ HA DEN; GE MIG DEN, hör jag nån skrika.

Ja, det var jag...

Det tog inte lång stund innan jag tände nästa cigg och då lyckades jag bränna mig ordentligt...men de kom på mig o då tog de min väska.

Jag hörde att de sa till mig att jag skulle få komma till beroendeenheten o nyktra till. Med polistransport.

JAG SKA INTE ÅKA NÅN JÄVLA STANS JAG SKA DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ, skriker nån igen då.
(jag igen)

Men jag fick vänta så jävla länge att till sist blåste de av den transporten o jag fick komma med upp på avdelningen. Jag hade tydligen både LPT o X-Vak.

Jag fick mitt rum. Min ångest hade nått en sån jävla hög nivå nu att jag inte stod ut. Och jag fick ju inga mediciner, eftersom jag var alkoholpåverkad.

När jag såg X-vaken gick en bit ut ur rummet tog jag snabbt som fan ner glödlampan, kastade den i golvet och fick tag på en skärva.

Jag började hugga o dra. Hugga och dra. Men det gick inte. Tyckte inte jag. Tyckte inte spökena.

Plötsligt är det folk på mig överallt, de håller fast mig. Och paniken slår mig rakt i ansiktet igen.

SLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄPP MIIIIIIG FÖR I HELVETEEEEEEEEEEEE....

Plötsligt lyfter de upp mig o jag blir fastspänd i bältessängen. Jag känner hur det rinner nått varmt längs med armen... Det känns som om det strömmar in fler o fler folk. Men jag är borta. Jag hör ord om"stygn" men jag uppfattar aldrig vad de menar. Det enda jag upprepar, ibland skrikandes, ibland viskandes är: Släääpp mig jag vill ju bara dö. Jag måste dö.

Nån frågar, säger sig vara doktor, om jag hör nånting som de inte kan höra.

"NEEEEEEJ DU SKULLE BARA VÅGA SÄGA SOM DET E DIN ÄCKLIGA HORA", skriker spökena i mitt huvud.
Jag viskar tyst bara det de säger o att jag inte får säga nått... Jag uppfattar nåns ord som:
"Hon har varit psykotisk tidigare..."

Jag blir liggandes fastspänd i nästan 2 timmar...
Tillslut gav de mig 20 mg stesolid. Därför lugnade jag ner mig. Spökena försvann. Jag gick in o rökte med en nattskötare o frågade om han hade vart med där inne med mig.
"Ja jag var en av de som höll fast dig, jag fick byta tröja sen för den vart nerblodad,"
Jag suckar bara.

Sen somnar jag helt utpumpad o nerdrogad av både alkohol o mediciner.

Imorse blev jag väckt av ÖL på min "vanliga" avdelning. Han säger att vi ska prata. Jag får komma dit på en gång. Jag minns inte mycket av det där heller. Men jag minns att jag tackade nej till både frukost o lunch. Sen vaknar jag i min säng o kl är lite över 13...
Går o frågar när jag ska få prata med honom.
(OBS.Jag tycker INTE om honom så när jag har varit inlagd andra ggr har jag fått prata med den doktorn som faktiskt känner mig sen första gången jag var där, men hon var inte där idag.)

Om 30 min blir svaret.

Samtalet blir kort. Högst 5 min.
Jag säger att jag vill bli utskriven för att jag måste hem till mina katter.
Ok, säger han o reser sig upp o skakar min hand.

Så på nån minut från att ha varit på LPT, x-vak o bara några timmar tidigare försökt begå självmord o hamnat i bältessäng, så är jag utskriven.

Ja. O här sitter jag. Kl är nu 05.41 på morgonen. Har inte kunnat sova en blund...

Jag säger bara en sak att om jag inte hade kommit till min psykolog, som jag inte vet hur jag gjorde, hade jag inte suttit här idag, och det är på blodigt allvar.

Och sen trodde jag att en läkare måste ställa den simpla frågan "Hur mår du?" innan någon blir utskriven. Men jag hade nog fel, igen.

Nånting som tjejen nere på jouren sa till mig har fastnat o det var det här.

Jag: Snälla förstå mig, jag har försökt överleva alla dessa år. Jag försöker överleva nu oxå.
Hon: Nej, gumman. Du har inte försökt överleva, du har försökt dö....


-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det gör ont, så jävla ont. Har mått piss i så jävla många år nu, och varit nära döden ett antal ggr...
Men jag vet inte vad det e som har jag att jag faktiskt sitter här idag, den 24/4-2009...

Om nån hade frågat mig för 3-4 år sen, vad jag skulle vara o göra nu 2009 - så hade svaret blivit  - JAG KOMMER VARA DÖD!

Och tragiskt nog är det faktiskt så jag tänker fortfarande när jag tänker på framtiden...
1,2,3 månader kan jag se framför mig - men sen tar det slut.

JAG KOMMER VARA DÖD...

(Frågan är om den meningen stämmer DEN HÄR GÅNGEN?)