♥

Jag känner mig extremt olycklig just nu. Varför? Känner starkt självhat. Känns som om allting är meningslöst.

Och jag leker med tanken att jag ska iscensätta mitt försvinnande. Vara på flykt - från mig själv, mitt liv och alla.
Jag ser mig själv sitta i skogen och undra om någon ens har märkt att jag är borta. Är det någon som kommer märka det? Kommer någon leta efter mig? Tänk om ingen gör det. Hur slutar det då? Tar jag steget då?

Jag vet att jag låter patetisk. Jag tycker själv att jag är patetisk. Men ändå kan jag inte hindra de här tankarna att komma.'
Jag vill göra nått. Nått som får folk att vakna, nått som får mig att vakna - men vad?
Jag hör köksklockans eviga tickande när jag sitter här i fotöljen. Och jag blir arg och rädd. Måste tiden gå så snabbt?

Tick, tack, tick, tack...

Jag vill inte vara med längre. Så känns det. Jag vill och orkar inte.
Varför ska jag vilja? Varför ska jag orka?

Det är ingen som bryr sig ändå...

"Men Rebecka, du har ju kommit såååå långt. Från att ha varit ett vårdpaket sen du var 17 år, och nu har du en egen lägenhet."

"Men gumman, du har inte försökt överleva - du har försökt att dö"

"Tänk bara på var du var för 2-3 år sedan. På behandlingshem, ditt andra. Du har kommit sååå långt. Tänk om ytterligare 2-3 år. Tänk hur långt du kan ha kommit då"

Ja det är sant - till en viss del. Jag har i princip varit ett vårdpaket sen jag var 17 år. Psykiatrin såg mig som ett hopplöst fall. Jourfamiljer, familjehem, psyk, LPT, blod, självmordsförsök, behandlingshem 1 - utslängd pga att jag började droga o dricka, behandlingshem 2 - utskriven efter drygt 1½ år pga jag mår bättre.
Träningslägenhet i nästan 1 år.

Och nu. Nu har jag snart bott i en RIKTIG lägenhet i ett år.

Men jag trivs inte. Med mig själv och mina tankar och demoner.

JAG VILL BARA BLI FRI.

Men hur vet man vad just FRI är? Jag tänker att jag egentligen är fri så länge jag inte har LPT på mig.
Men det är väl inte äkta frihet?

Vad är frihet?
Vad vill jag med mitt liv?
Vill jag nått?

Eller ska jag iscensätta mitt försvinnande och ta reda på om någon verkligen skulle reagera...
Kanske tom skulle iscensätta min egen död...?

VARFÖR SKA MAN TA LIVET AV SIG NÄR MAN INTE FÅR HÖRA SNACKET EFTERÅT???

Ja kära människor. Jag balanserar på tråden igen. Och det är konstigt att den håller överhuvudtaget, för min ryggsäck är så tung, så tung...
När ska den brista?

Varför är livet så hårt?

Varför föddes jag?

JAG VILL INTE VARA MED LÄNGRE. JAG ÄR TRÖTT, SÅ TRÖTT.